typeracer

Jag hade vandrat i timmar och som vanligt hade jag tappat reda på var jag var, när jag plötsligt insåg jag nått stadsgränsen. Jag kände genast glad och, utan tvekan, passerade utanför barriären och fann mig själv gå mellan åkrar och ängar. Jag kände mig inte trött alls. Tvärtom var alla gemensamt i mig så avslappnad som om en börda hade lyfts från mina axlar.